Baby-massage

Bestämde mig för att vara hemma på fm idag (åkte till praktiken direkt efteråt) och gå på babymassage/föräldragrupp på öppna förskolan. Jag har väl varit den som tyckt att det skulle vara skoj med lite sådant. Mats tycker att det skulle verkligen vara aldelles för tjejig för honom att delta i  och det var det iofs, iaf idag...Vi var 6 mammor med barn i ungefär samma ålder som träffades och masserades. Jag tyckte det var hur mysigt som helst. Om jag ska vara ärlig så har jag haft lite fördomar om vilka sorts människor jag skulle kanske finna där, men var glatt överaskad att alla verkade hyfsat normala och att det inte var allt för stora ålders- eller  socioekonomiska skillnader. Vi ska träffas vid två till tillfällen och de ska jag verkligen försöka att vara med på! Ska bli kul och förhoppningsvis skaffa lite mamma-vänner. :)
Tycker andå att det är lite roligt att möta en del reaktioner när jag berättar att jag är på praktik och att pappan är hemma. Trots att vi alla, i dagens högst jämställda samhälle, vet ju egentligen att det blir folk av "flaskbarn" också och att det går att kombinera karriär och föräldraskap, och att pappor duger de med, MEN så sitter det ändå någonstans rätt djupt att det är mammorna som ska vara hemma med barnen och att man på något sätt avviker från normen iom att man har valt något annorlunda. Kanske inte direkt att man bli ifrågasatt, men att det ändå är något som sticker ut. Jag menar det är väl ingen som ifrågasätter att en pappa till en liten bebis är tillbax på jobbet efter någon vecka?! Jag tycker att överlag så har det varit positiva reaktioner men man har fortforande fått förklara sig och är nästan tvungen att försäkra folk att " ja, jag mår bra, bebisen mår bra, o nej jag kommer inte prestera mindre bra av saknaden till mitt barn eller falla ihop känslomässigt" . De flesta menar väl och jag har egentligen inget emot att förklara men tycker det är lite intressant trots allt och det är väl något jag har uppmärksammat. 

126 ways

Jag har haft en jättebra dag idag. Blev klar med kursens näst sista (och sista individuella) uppgift och skickade in den imorse. Tanken var att jag skulle åka till Farsta C och springa lite ärenden samt leta efter några små alla-hjärtans-dag presenter. Egentligen så är denna dag, en dag precis som alla andra, men jag tycker att det är fint med en påminnelse att det är viktigt att faktiskt visa att man älskar sina käresta och detta blir ett bra tillfälle att göra det :) Det som jag tycker var så skönt var att alla jag mötte var så himla trevliga och service-inriktad - verkligen alla! Jag skulle vilja tycka att det är en spegling av mitt bemötande och tillstånd, jag hoppas det iaf! Lyckades hitta allt jag ville hitta och blev nöjd med mina inköp. Hade även tur att gå en promenad med Nero och Aislynn PRECIS innan det började blås-regna -  små saker som gör mig glad.<3
En läsvärd artikel:  126-ways-to-lead-an-extraordinary-life

Had one of those super productive days. Absolutely love 'em. I was out running errands and looking for V-day presents. I don't really approve of the hype and expectations surrounding this day, and neither do I think that it's a holiday that's reserved for romantic gestures, or that excludes single people. Rather I love the fact that there is a day that reminds me to express my feelings and make sure the people I love, know that I love them.
Everyone I came in contact with today was really nice, friendly and service minded, which I like to think is a reflection of  my well-being and how I'm being percieved - at least I hope so! Found this article (or rather a list)  that I think is a good reminder that there are small things one can do that make not only ourselves feel better, but that put together become a significant change : 126-ways-to-lead-an-extraordinary-life

3 weeks to go...

Tänk att det redan är torsdag igen!(Känns som fredag...) Efter idag har jag nu jobbat i 5 veckor, BARA 3 kvar! Det börjar faktiskt kännas, både att jag är super bekväm och att ordinarie personal överlåter gärna inskolning av nya folk till mig, och t.ex. att jag gärna är med och vill hitta på långsiktiga lösningar för de problemen som finns på arbetsplatsen.. jag har faktiskt börjat bry mig!! :-O Jag tror verkligen att det blir så när man är på en arbetsplats, man lär känna människor, vänja sig vid de och till slut börja anpassa sig efter situationen. 
Men jag ska njuta av ännu en ledig helg, innan de sista 3 veckorna börjar. Jag försöker verkligen anstränga mig att hitta på roliga saker med Aislynn, igår när jag kom hem gick vi direkt ner till stranden och badade och vi ska absolut hinna med några utflykter, bl.a att vi ska åka tillsammans med Malin och Tomas & co. till Gävle och övernatta på hotel och sedan gå på Furuviksparken dagen efter. Kul ska det bli, hoppas bara att väder gudarna är snälla då.

Can't believe it's Thursday again already! (Feels like Friday....) I'm quite stoked by the fact that after today, I have only 3 weeks left of work (it's already been 5!) I've noticed I'm getting quite comfortable at the job, I'm being sent the newbies for introductions, and I'm starting to perhaps get a little too involved in long-term problem-solving... I'm actually starting to care!! :-O But I guess that's the way it becomes regardless of where you are, you get to slowly know people, get used to working together and making the consequent adjustments.
But I'm gonna be good and try and really relax this weekend, before the next 3 weeks start. I'm really trying to make an effort to do fun things with Aislynn, even if they're small things. Yesterday straight after I came home from work, we went down to the beach and went swimming and we'll definitely be able to get in some outings. We've planned a trip with Malin and Tomas & co.,  booked hotel rooms for a night, and then we'll go to this park/zoo the day after :) Looking forward to it, and I hope the weather gods will be kind to us as well.

Lite tankar kring....

Hej hopp! Jag går inte direkt på hög varv idag, har snarare varit en latmask idag och inte hunnit med så mycket förutom en maskin med tvätt :D ... sitter nu och försöker skriva lite på det individuella uppgiften. 
Förresten så går det mycket känslor, funderingar och tankar hos mig kring de oroligheter/upplopp som händer i Stockholm just nu. Jag läser mycket artiklar, följer händelser på facebook och blir dragen med i diskussionerna.
 Det vi har läst i skolan och det jag har lärt mig under det senaste året har verkligen gett mig verktyg att analysera och förstå detta och liknande fenomen på ett helt annat sätt än tidigare, samtidigt som jag är fortforande väldigt mycket "jag" och har kvar mina starka åsikter och opinioner om frågor kring invandringspolitik, integration och segregation i samhället. Jag hoppas innerst inne nu att våldet upphör, att polisen och brandkåren får det stödet de behöver just nu, och att alla som sitter i maktpositioner tänker långsiktigt och att det kan finnas fredligt hantering av problemen. 
I förgårnatt brann det i en restaurang i Skogås C. Alltså mitt centrum. Där jag går och handla, träna, mm. När jag åkte till skolan igår morse var tunneln och gatan avspärrad så polisen och brandkåren kunde göra sitt. Det man känner sig är inte rädd, snarare less och frustrerad. Jag förstår verkligen inte poängen eller vad man tror man kan åstadkomma med detta våldet och förstörelse, jag gör verkligen inte det, men det påverkar mig på ett helt annat sätt när man på nära håll får se vilka konsekvenser detta våld har för oss vanliga, hederliga medborgare. 

ICA Skogås tvingas ha 50% utförsäljning pga brand

 o många tyckte det var värt att köa för :)

Friday again, haven't done much today, other than wash a load of laundry :) Been having a lot of thoughts and feelings about the unrest and vandalism going on in different parts of Stockholm the past few days. I really hope it'll be resolved quickly, that the violence will end, that the police and firebrigade gets all the support they need, and that those who find themselves in positions of power will think long-term and find peaceful ways to go about handling the problems. I'm really frustrated and don't understand the point of vandalism and violence, I don't think that anything will be achieved by burning cars and attacking police stations, no matter how unjust you think the goverment has been to you or how segregated you feel. It's just senseless.
There was a restaurant fire in our centrum the night before last, just completely senseless, pointless. But it affects you in a different way when it's in your own back yard, I mean that's where I shop, go to the gym and the pharmacy. It's really sad that the people most affected are innocent, decent citizens who don't deserve this.

2 kronor

En liten annorlunda grej hände mig idag: Jag stod i kö i kassan på ICA och framför mig stod en tjej med ett barn i famnen. Hon höll på köpa lite barngrejer och 2 stora paket blöjor. Hon hade med sig några rabattkuponger till blöjorna, men när det vara dags för henne att betala så saknade hon 2 kronor. Jag hade, på några få minuter gjort alla de här iaktagelserna: tittade på hennes kläder, märkte att hon hade kuponger med sig, betalade kontant och såg på hennes min när hon förstod att det fattades pengar. Jag erbjöd mig på en gång att hon skulle få 2 kronor och så fick hon sina varor med sig och det var inte mer med det.
Jag gick och funderade lite på händelsen efteråt, det fick med att tänka för jag brukar faktiskt inte vara den mest hjälpsamma människan ute bland folk. De gånger jag väl anstränger mig, så möts jag oftast med en tom blick eller "nej tack". (Försökte häromdagen att hjälpa en blind gubbe ner från bussen (det syntes tydlig att han var det), då jag hade Aislynn med mig och ville visa att "ibland så kan man faktiskt vara snäll". Han totalt ignorerade mig när jag frågade och forsätte sin långsamma väg ner för bussgången. Försökte då rädda ansiktet och sa till Ais att "han kanske inte hörde mig")
Tycker också att folk är JÄTTEdåliga på att ta emot hjälp av andra. Till och med mammor med barnvagnar - nuförtiden vill ingen ha hjälp, alla vill klara sig själva, och det gör verkligen att människor blir mindre och mindre angelägen att erbjuda hjälp, för vem vill bli nobbad när man försöker vara snäll? 
Men jag undrar om jag hade gjort samma sak om det hade varit någon annan, som faktiskt hade kunnat betala för sig, men saknade vid just detta tillfället pengar. Nu fick jag för mig (kan förstås ha HELT fel) att hon  hade verkligen räknat ut vad varorna skulle kosta, tagit med sig rabattkupongerna, hade pengar så det räckte precis och sedan ändå inte fått ihop det. Eller kanske för att det just var grejer till barnet. Tror inte att jag hade lagt fram några kronor till en pensionär som köpte lite exklusivare varor.... jag vet faktiskt inte. Men slutet av historien var att det kändes ändå bra att göra något, att hjälpa någon som kanske faktiskt behövde hjälp utan att få det att verka som valgörenhet.

Stonewalled

Frustrated. So, so frustrated. I'm so tired of biting my tongue, not being able to tell the truth as it is, holding back and dumbing things down for imbeciles. If someone doesn't want to expand their mind and widen their perspectives, no amount of explaining or reasoning will make any difference, so you end up  banging your head against a stone wall, trying to explain to morons and idiots something that should be as clear as day. I'm so fed up with the dictatorial, outdated leadership style, that is all about ass-kissing and where quality performance means nothing.
The wrong people are in the wrong positions of leadership and it takes too long before anyone (with any power to affect change) does anything about it -- despite the fact that the people at the bottom have been yelling this at the top off their lungs for god knows how long! Being at the bottom of the food chain also means that we're the first to get the blame for anything that goes wrong and the last to receive any kind of commendation or compensation when things do go right. Maybe this is the case in every work place, but I work too hard and put too much energy into my job to be able to be ignore being treated like I'm so easily replaceable.
 I don't understand how it doesn't bother more people, how it doesn't infuriate them and make the "peasants rise up and revolt", so to speak. I'm pissed. I'm stunted and I can't wait to start pursuing an entirely different career, one where hopefully, acquired intelligence and knowledge means empowerment of a sorts, and where people start actually think and consequently act, for themselves, instead of being controlled by fear of dictators and abusers of power.

Homesick

Today I kept thinking of Indonesia, remembering taking public transport with my mom all over the city, of the skyscrapers and the malls, the grandiose hotels, of Jalan Durian and all the time spent there. I remembered travelling all around the country with mom, taking planes, trains, buses, boats, and all the experiences. I remember the food, our favorite restaurant Bakmi Gajah Mada, and the street vendors.
Jakarta will probably always feel like home to me, at least in my mind, although I haven't been back in over 10 years and lived in Sweden over 7 years(!!!!!) now and definitely grown some roots here too. But  I miss traveling, I miss the excitement, the sun, I miss the milling about of people, especially in the evenings, and the bustle of the sidewalks. I miss being warm and sweaty and I miss the salty breeze from the ocean. I'm feeling a little too grown-up right now, a little too mature and a lot homesick.

Work weekend and other thoughts

So I haven't had alot to blog about, this was my work weekend, which just means I had to get up earlier than I would have liked. There's less pressure though on the weekends and fewer things that "HAVE" to get done.

Yesterday I had a little run in at work that got me thinking about cultural differences. Unfortunately I have adopted a lot of prejudices towards people and I'm not ashamed to say I'm sort of a racist, but I try to keep an open mind. Too many of the prejudices are preconceived ideas that sad to say have been proven to be true in my personal experience. Like the gypsy lady who stole my laundry time and then refused to leave, or the African Muslim man with his patriarchal, dominating view that women are beneath men and not worth of his respect, or the immigrant Syrian/Iraqi/Iranian (among others) women who've lived here for 20+ years and haven't bothered to integrate into society, not bothered to learn the language, never held a job, and then expect the state and government to give them money and benefits and take care of them and their entire extended family. I wish I didn't think less of them, or think of them as second rate citizens, but I think in some ways I can't help it. It puts me in a kind of funny position though, having moved to Sweden not too long ago myself. I understand the xenophobia that alot of people feel, but that at the same time isn't politically correct to talk about.
I've had people treat me differently because they had preconceived ideas about how I looked, or talked and all those times I welcomed the opportunity to prove them wrong and to be a positive experience and maybe get them to be more open minded in the future, but I never thought worse of them for thinking that way, because I know that more often than not, the rumor is true, and the reality is such. So I think I'm entitled to my prejudicies and my racist assumptions, while at the same time, I'm really really happy when I'm proven wrong.

So I've been a bit absent from my blog lately. I can't say that I've had more to do than before, but I have had a couple of down days. I've been sad and restless. I've been apathetic and tired of life's endless struggle and I also from time to time have to fight demons from my past and come to terms with the fact that I still don't have complete acceptance of the way my life has turned out thus far. Sometimes I feel like I've already lived a whole other life. 10 or 15 years ago seems like another lifetime, on another planet and I wonder about the choices I've made and how I ended up here.
Being that it's spring and all, I suppose like the changing of seasons I feel the need to clear out the winter and the stagnation and all the things that I feel I've been not focused enough on. All the sunshine and light is a good source of energy and I feel more inspiration to deal with things that I haven't really felt up to taking care of before.
Another thing: I've been avoiding driving. I haven't really wanted to admit it, but ever since I lost control of my car on the ice and crashed into the railing on the highway, I've been scared. That feeling of being completely helpless and spinning out of control has made me really nervous and I haven't wanted to deal with the fact that I was in shock after the crash and I haven't been too good at properly processing. That being said - I drove this weekend. One small step for mankind, one giant leap for me! I'm not sure what happened or what changed, maybe it was the fact that I was more tired than normal and dreading getting up extra early to make the bus and get to work on time on the weekend, when the bus traffic is less than on other days, maybe I just got tired of feeling like a coward, and then giving myself grief for not being brave enough, I don't know. But I did it. I realize this doesn't sound like a great accomplishment for anyone else who has been driving or hasn't had the same reservations as I have, but it's a big deal for me and I'm really proud of me for having accomplished it.

Dreaming

I had so many dreams last night, some of them really clear and I remember them afterwards in detail and some less so. I like to believe that there is some kind of significance to dreams, that it's either your subconscious giving you ideas and solutions or letting you experience other possible scenarios or realities. For me it's the feeling and memory of the experienced emotion that is the strongest. If it was a  happy dream, a romantic dream, or if a dream where you're being pushed off a cliff, what stays with me after waking is the memory of how I was feeling in that second, that moment. Imagine a world of controlled dreaming, where you know you're in a dream, but you're aware and where the laws of psychics don't apply and anything is possible.

Kindness

Since it's winter and there's been lots of snow which also inevitably means delays with public transport, people standing outside freezing and just the all round disappointment of having to wait while the crowds at the bus stops grow bigger and bigger. I often find myself getting frustrated with people, I all too often am really annoyed and bothered by others' behavior and so I was wondering if the problem was me - that I just don't have enough tolerance.
But then I've observed something new lately, I'm not generally unkind to people, especially not people who need help. And I realized that what it is I'm actually frustrated about is when people in general act disrespectfully and with no sense of common courtesy or thought for anyone but themselves. Like people who stand in the middle of the entrance to a rotating doorway. Or spry younglings who push past the line, in front of the older people, to get to the front of the bus. Or people who don't move their bags from the seat beside them even though there are people standing in the bus. Or people (both young and old!!!) who insist on walking, very very slowly, exactly in the middle of the sidewalk, making it next to impossible for you to walk around them and overtake them. Or people who put their feet up on the seats in the bus or the subway. The blatant disregard for all the people around them makes me really fed up. I'm more than happy to let someone cut in line ahead of me, IF they're nice about it and grateful. People with buggies are no exception either, they'll sometimes shove through the crowds, run over people's feet with not so much as an apology.
I have to admit I've been one of those- I have rammed someone with my buggy, but not without cause. I guess what I want to say is that I wish people would just be kind to one another and realize that you don't really win anything by shoving and being selfish. But worst of all I think, is the effect it has on your soul, I have a feeling that it eats away at your ability to be compassionate and kind to your fellowman, without having to have a reason and expecting nothing in return. It must make you much less aware of your surroundings and sensitive to someone who might need your help. It reduces the chances of you becoming a civilian hero and showing courage when needed. And to think that it could all be avoided by something so small as being kind to the stranger standing next to you.